Hurra, idag fyller Martin två månader!

Rapa

Jag är en sån där bäbis som rapar. Tydligen gör inte alla det. Hur gör de?

I rörelse

Jag börjar bli stor

De här monstruösa kläderna har jag redan vuxit ur!

Allt är inte kul jämt

Det är det inte. Den här veckan har det varit lite halvträligt. Ont i magen! Var är maten? Jag vill inte ligga här! Jag är ju ensam! Det är tråkigt!

Såhär började det för mig (del 1)

Nu när Maria skrivit av sig så tänkte jag lägga till några rader ur mitt perspektiv. För mig började det med en semesterresa med bil från min bror nere i Spångsholm förra sommaren (2008). För er som undrar så ligger det på landet strax utanför Mantorp. Maria och jag höll på och hämta oss från besvikelsen efter (ännu) ett missfall och jag hade i stort sett givit upp. Jag började räkna statistik och sade till Maria att om jag skall utsätta dig/mig för det här en gång till då vill jag ha minst 50% chans att det blir nå't. Hela processen med provrörsbefruktning var ju så krävande rent fysiskt för Maria och vi hade ju knappt fått några ägg på första försöket (3). För mig var det ren tortyr och jag kunde knappt fokusera på jobbet medans det pågick. Vi bokade en tid med farbror doktorn och bad honom förkara siffrorna. Till min stora förvåning så sade han att trots att vi hade haft fem missfall så trodde han att vi hade goda chanser att bli gravida, säkert uppåt en 60-70% om det sedan blev barn av det var upp till kvalitén på ägget vilket det tydligen hade varit sisådär med vid förra försöket. Vi blev nästan förbannade båda två men samtidigt peppade, varför hade de inte bett oss vänta med att göra ett försök med ett så kasst ägg? Men nu jäklar gällde det. Och när Maria hade gått igenom hormonkuren för andra gången (svett, pust, stink, stackars du!) kom det 13 stycken!!! Vi kunde t.o.m. lägga undan för framtida bruk!

Nu hände något konstigt med mig. Jag gick från att vara uppgiven och liksom ha ställt in mig på att det nog inte blir barn för mig på det här sättet, det blir ändå för plågsamt för oss båda, till att allt bra som hände steg för steg övertygade mig om att det nog ändå var möjligt. Jag liksom gick och myste för mig själv.

Problemet med det var nog bara att jag liksom inte var synk med min kära Maria som alltsomoftast var ganska orolig för att nå't skulle gå snett. Men det var nog skönt för oss båda att vi inte var oroliga samtidigt utan kunde trösta och peppa varann emellanåt. Summa sumarum. Tiden från befruktning fram till besked om graviditet till besök på MVC var nervös men härlig.

Martin -7 månader

Mitt mörker handlade nog snarast om jag som i mitt jobb dagligen ser föräldrar som tvivlar på sin föräldraförmåga eller barn som lider brist på föräldraskap började ifrågasätta om jag var mogen uppgiften. Till sist kommer man fram till att man inte har något val, det är bara att växa med den. Och kul ska det bli!

Babygympastik