Monday, August 31, 2009

Martin badar

Jag badar, och pappa sjunger om det.

Idag log han!







Dagens nyhet: idag tittade jag på mamma och log på riktigt. Tyvärr (eller tur?) var inte kameran där. Men istället visar vi lite andra fina bilder:






Wednesday, August 26, 2009

Farbror och farbrors tjej


Dom kom och hälsade på för en vecka sen och gav mig en snygg body och en Pingu som man kan bita i när man blir större!

Sunday, August 23, 2009

Efterspel ( (över)känsliga läsare varnas)

Äntligen låg Martin på mitt bröst och snuttade på sina fingrar. Samtidigt kom moderkakan ut och hinnan där han hade legat och sparkat. Och det var då nyheten om mitt tillstånd uppdagades. Jag hade drabbats av sfinkterruptur som det så fint heter, vilket i klartext var att ringmuskeln i rumpan spruckit. Inte så konstigt med tanke på att krystandet kändes som att bajsa ut världens största korv... Det skulle behöva sys. "Gör det då", tänkte jag, "genast så det går undan". Första tanken var dock att de skulle strunta i att sy i huvud taget, det kunde väl inte var så noga, det läker väl ihop?

Nä, så var det inte. Först skulle de sätta en lokalbedövning därnere. Det verkade som om de körde in en grov virknål på båda sidorna av insidan av anus (eller var det vaginan, hela gänget där nere verkade ha smält ihop till ett enda helvete?) Samtidigt skulle jag då SLAPPNA AV, vilket jag definitivt inte gjorde så det kändes nästan värre än förlossningen. Läkare tillkallades för att se hur det behövde sys, och då visade det sig att det var lite för komplicerat att sys på plats. Vad jag förstår hade man gjort den härliga lokalbedövningen i onödan. Jag klandrar dem inte, de gjorde vad de trodde var rätt, men skönt vad det inte. Det är så märkligt att efterspelet kändes mycket otäckare än själva födandet, kanske beroende på att förlossningen ger trevlig utdelning medan ihoplappandet bara är nödvändigt.

Jag minns att jag hela tiden frågade hur lång tid det skulle ta, hur ont det skulle göra och hur det skulle gå till. Jag var skiträdd. Eller det kanske heter sjukhusrädd? Jag skulle lämna sonen och Erik, få spinalblockad, dropp, syrgas och läskiga elektroder fasttejpade på mig.

När jag rullades in på operationsrummet såg det ut som ur vilken sjukhusserie som helst, med andra ord: livsfarligt. Lustigt nog var narkosläkaren precis så där sjukhusserie-snygg också. Han kom tydligen från England och ville helst tala engelska. Tack vare House och Grays anatomy kunde jag säga struplocksinflammation på engelska när han frågade om jag blivit opererad tidigare. Oerhört tufft. Sedan dök det upp en anestesisköterska och jag var så snurrig i huvudet att jag ett ögonblick tänkte "eutanasisköterska". "-Ska ni döda mig? skämtade jag i någon slags endorfindimma.

I efterhand måste jag säga att personalen på operationsavdelningen var oerhört skickliga och lugnade ner mig. Ingen smärta förutom när de stack in nålen i ryggen men det var inte värre än ett getingstick.

När de var färdiga med mig fick jag komma tillbaka på BB där Erik satt med Martin innanför tröjan. Nu var sonen alldeles rosig förutom lite blå på händer och fötter, vilket tydligen var helt normalt. Nästa glada nyhet var att jag inte skulle få äta eller dricka på ungefär tre timmar, då bedövningen skulle vara borta. Jag kunde inte röra ens en lilltå, och självklart nojade jag över att bedövningen gått fel och gjort mig lam från magen och neråt. Men främst var jag oerhört törstig och tur nog gav personalen med sig och lät mig åtminstone dricka en klunk vatten då och då.

Kängurupappa

Saturday, August 22, 2009

Tuesday, August 18, 2009

Så här gick det till - del 4


Nu var det närmast olidligt. Det enda som kändes lite befriande var de annalkande krystvärkarna. Något ville ut och det var nästan skönt. Men jag höll på att drabbas av panik nu, på riktigt. Jag ville ge upp men visste att det var omöjligt. Och jag var tydligen öppen tio centimeter nu.
Lustgasen var på max och när det var som värst fick jag order om att släppa den, för nu var det dags att krysta. Istället för att vråla i värkens klimax, skulle jag använda kraften till att krysta. Jag trodde inte att det skulle vara möjligt, men det var det.
Jag såg hur de plockade fram en plastmadrass och lade den på golvet. Snart skulle han alltså komma ut. Ändå skrek jag då att de skulle "plocka ut honom". Jag är inte säker men jag tror de skrattade.
Jag kände hur jag töjdes ut men det gjorde egentligen särskilt ont. Jag kände också skillnaden mellan när huvudet kom ut och hur resten av babyns kropp slank ut mycket lättare. Smärtan försvann omedelbart.
Han skrek inte, utan hade små läten för sig. Erik fick följa med ut till ett annat rum, där de skulle sätta gång honom att skrika. Läkaren kom in och sa att det inte fanns någon anledning att härja med den friska pojken. Så ganska genast fick jag honom till mig. Erik påstod att hans huvud var väldigt utdraget men det såg inte jag. Han såg ut som han skulle, med pigg och klar blick.

Monday, August 17, 2009

Sötast i Sala Backe



Farbror Klas tog väldigt många fina bilder på mig, men den här är extra fin!

Så här gick det till - del 3


Efter halva förlossningen, då det inte längre hjälpte med "ett skepp kommer lastat" och djupandning, kom jag plötsligt på att det fanns lustgas.Självklart, som med allt annat som har med sjukhus att göra, var jag skepisk och rädd. Att pressa en mask mot ansiktet med något man inte tidigare provat.... Men det var riktigt bra. Det blev lite kul ett tag där, men sen fanns det inte tid att njuta av billig fylla. Jag hade för mycket smärtor som störde partyt. Det värsta var att gå på toaletten, för man kunde inte ta med sig lustgasen och det hann garanterat komma en värk på toan eller på väg dit. Och samtidigt skulle man dra med sig droppet... Och så skulle man dricka mycket, vilket självklart genererade fler toalettbesök. I efterhand tyckte de att jag hade druckit väldigt lite. Ja, jag ville ju inte springa på toaletten hela tiden!
Värkarna ökade och ökade, och i journalen efteråt såg jag att de dragit ner styrkan på droppet igen. Det gjorde så ont att jag mot slutet vrålade (ja, jag skrek INTE) inuti masken. Det gick inte att hålla inne, det var som om en yttre (eller inre) kraft tog över min kropp och fick den att göra och röra sig automatiskt. Jag kunde liksom se mig själv på avstånd göra rörelser som jag inte själv bestämde över. Det var väl reptiljärnan som styrde detta, och det var ju bra.


Sunday, August 16, 2009

Att sova eller inte sova


I denna nya värld är sömn väldigt, väldigt, väldigt extraskönt när den väl inträffar.

Saturday, August 15, 2009

Så här gick det till - del 2


När det beslutats att förlossningen skulle sättas igång med värkstimulerande dropp, frågade barnmorskan om jga hade ätit något nyss. Det hade gått några timmar sedan frukost och det verkade vara en bra idé att skaffa sig lite energi inför förlossningen. Det var nog först då jag på allvar fattade att jag skulle föda barn. Vi gick ner till kafeterian och där låg flottiga pajer, kompakta kycklingfiléer och annat som bara inte skulle få plats i min mage. Jag bestämde mig för en ägg och ansjovissmörgås, kaffe och en juice. Erik tyckte att jag var lite konstig som inte åt mer inför det som komma skulle.

Det var när jag satt och tuggade på smörgåsen som jag började bli rädd. Skulle jag klara det här? Skulle jag våga föda barn? Samtidigt insåg jag att inte kunde undvika detta. Barnet måste ju ut oavsett om jag tyckte det var otäckt eller inte. Och värkarna, när de väl satte in ordentligt, skulle komma oavsett vad jag gjorde.


Vid tretiden satte de dropp på mig, elller, rättare sagt, försökte. Den relativt unga barnmorskan, som senare visade sig vara riktigt bra på det stora hela, lyckades spräcka blodkärlet på vänster arm när hon skulle sätta dit kanylen. Jag blev bara lätt irriterad för det var en fjärt i universum i jämförelse med allt annat. Höger arm gick bättre. Äntligen var det dags att starta loppet!

De första tjugo minuterna förstärktes värkarna inte mycket, så man ökade droppet till det dubbla. Nu började det göra lite ont när värkarna kom. Vi lyssnade på p1:s sommar om någon gourmetkock som spelade dålig musik mellan pratandet.

Tredje gången droppet ökades började det bli riktigt jobbigt. Jag profylaxandades när värkarna kom samtidigt som jag körde "ett skepp kommer lastat" tyst inne i huvudet. Frukter och bär var temat. Apelsin, banan, citron och så vidare. Men snart skulle inte det räcka...


Friday, August 14, 2009

Hardy på besök med sin kamera



Titta så fin bild han tog av mig och mamma!

Så här gick det till - del 1

Tisdagen den 28 juli var jag så trött på att INGENTING hände att jag skrev statusraden"total jävla stiltje på alla fronter" på fejsbok. Jag spelade sims3, låg på sängen och stönade av trötthet och tristess och väntade på att dagen skulle gå.

På eftermiddagen kom Erik hem och föreslog att vi skulle åka och bada. Jag tyckte vädret var sådär men tänkte att vad som helst är bättre än ingenting. Vi åkte till den lilla badplatsen vid Gamla Uppsala, och jag märkte direkt att jag inte kände för att bada alls. Istället hade det börjat värka på ena sidan av ryggen. Vi åkte hem rätt snart och Erik försökte förgäves lokalisera var det gjorde ont. Efter att ha ätit middag och tittat på lite TV gick jag och la mig. För första gången under hela graviditeten hade jag behov av värmeflaska på magen, så jag hällde hett vatten i en plastflaska och stoppad in den i en yllesocka

Klockan fem nästa morgon gick jag upp för att kissa (igen) och precis när jag kom in på toaletten gick vattnet för första gången. Jag blev exalterad och berättade det för Erik men han trodde att det säkert bara var slemproppen. Men så var det inte.

Jag blev förvånad och lite besviken över att vi inte fick åka in till BB direkt, utan först klockan tio för en bedömning. Jag var för vaken för att sova, men det gjorde inte heller särskilt ont.

Vi skulle inte ens till BB, utan till specialistmödravården på våning 3 på Akademiska. Där utfördes en CTG-skanning (inte att förväxla med CT-skanning om nån tittat på Triers Riket...) för att se hur starka mina värkar var. Jag själv tyckte inte de var det, vilket stämde. Så det beslutades att vi skulle åka hem och komma tillbaka när värkarna blev starkare. Om inget hände skulle jag bli igångsatt inom tre dagar. Tursamt nog lyfte Erik på min tunga mage, vilket ledde till att massor av fostervatten rann ut och färgade bindan gulgrön. Babyn hade bajsat i min mage, så nu skulle jag bli igångsatt på dagen, som för övrigt var den beräknade födelsedagen för Martin....

Ctg-skanning.

Thursday, August 13, 2009

Navelskåderi



Tur nog förväxlades inte Martin med någon annans barn. I höger i mitten ligger resterna av navelsträngen. (Ska ta bort den bilden innan Martin blir tonåring iallafall. Jag menar, såå pinsamma föräldrar...

Nu är han vaken!


Wednesday, August 12, 2009