När det beslutats att förlossningen skulle sättas igång med värkstimulerande dropp, frågade barnmorskan om jga hade ätit något nyss. Det hade gått några timmar sedan frukost och det verkade vara en bra idé att skaffa sig lite energi inför förlossningen. Det var nog först då jag på allvar fattade att jag skulle föda barn. Vi gick ner till kafeterian och där låg flottiga pajer, kompakta kycklingfiléer och annat som bara inte skulle få plats i min mage. Jag bestämde mig för en ägg och ansjovissmörgås, kaffe och en juice. Erik tyckte att jag var lite konstig som inte åt mer inför det som komma skulle.
Det var när jag satt och tuggade på smörgåsen som jag började bli rädd. Skulle jag klara det här? Skulle jag våga föda barn? Samtidigt insåg jag att inte kunde undvika detta. Barnet måste ju ut oavsett om jag tyckte det var otäckt eller inte. Och värkarna, när de väl satte in ordentligt, skulle komma oavsett vad jag gjorde.
Vid tretiden satte de dropp på mig, elller, rättare sagt, försökte. Den relativt unga barnmorskan, som senare visade sig vara riktigt bra på det stora hela, lyckades spräcka blodkärlet på vänster arm när hon skulle sätta dit kanylen. Jag blev bara lätt irriterad för det var en fjärt i universum i jämförelse med allt annat. Höger arm gick bättre. Äntligen var det dags att starta loppet!
De första tjugo minuterna förstärktes värkarna inte mycket, så man ökade droppet till det dubbla. Nu började det göra lite ont när värkarna kom. Vi lyssnade på p1:s sommar om någon gourmetkock som spelade dålig musik mellan pratandet.
Tredje gången droppet ökades började det bli riktigt jobbigt. Jag profylaxandades när värkarna kom samtidigt som jag körde "ett skepp kommer lastat" tyst inne i huvudet. Frukter och bär var temat. Apelsin, banan, citron och så vidare. Men snart skulle inte det räcka...
No comments:
Post a Comment