Äntligen låg Martin på mitt bröst och snuttade på sina fingrar. Samtidigt kom moderkakan ut och hinnan där han hade legat och sparkat. Och det var då nyheten om mitt tillstånd uppdagades. Jag hade drabbats av sfinkterruptur som det så fint heter, vilket i klartext var att ringmuskeln i rumpan spruckit. Inte så konstigt med tanke på att krystandet kändes som att bajsa ut världens största korv... Det skulle behöva sys. "Gör det då", tänkte jag, "genast så det går undan". Första tanken var dock att de skulle strunta i att sy i huvud taget, det kunde väl inte var så noga, det läker väl ihop?
Nä, så var det inte. Först skulle de sätta en lokalbedövning därnere. Det verkade som om de körde in en grov virknål på båda sidorna av insidan av anus (eller var det vaginan, hela gänget där nere verkade ha smält ihop till ett enda helvete?) Samtidigt skulle jag då SLAPPNA AV, vilket jag definitivt inte gjorde så det kändes nästan värre än förlossningen. Läkare tillkallades för att se hur det behövde sys, och då visade det sig att det var lite för komplicerat att sys på plats. Vad jag förstår hade man gjort den härliga lokalbedövningen i onödan. Jag klandrar dem inte, de gjorde vad de trodde var rätt, men skönt vad det inte. Det är så märkligt att efterspelet kändes mycket otäckare än själva födandet, kanske beroende på att förlossningen ger trevlig utdelning medan ihoplappandet bara är nödvändigt.
Jag minns att jag hela tiden frågade hur lång tid det skulle ta, hur ont det skulle göra och hur det skulle gå till. Jag var skiträdd. Eller det kanske heter sjukhusrädd? Jag skulle lämna sonen och Erik, få spinalblockad, dropp, syrgas och läskiga elektroder fasttejpade på mig.
När jag rullades in på operationsrummet såg det ut som ur vilken sjukhusserie som helst, med andra ord: livsfarligt. Lustigt nog var narkosläkaren precis så där sjukhusserie-snygg också. Han kom tydligen från England och ville helst tala engelska. Tack vare House och Grays anatomy kunde jag säga struplocksinflammation på engelska när han frågade om jag blivit opererad tidigare. Oerhört tufft. Sedan dök det upp en anestesisköterska och jag var så snurrig i huvudet att jag ett ögonblick tänkte "eutanasisköterska". "-Ska ni döda mig? skämtade jag i någon slags endorfindimma.
I efterhand måste jag säga att personalen på operationsavdelningen var oerhört skickliga och lugnade ner mig. Ingen smärta förutom när de stack in nålen i ryggen men det var inte värre än ett getingstick.
När de var färdiga med mig fick jag komma tillbaka på BB där Erik satt med Martin innanför tröjan. Nu var sonen alldeles rosig förutom lite blå på händer och fötter, vilket tydligen var helt normalt. Nästa glada nyhet var att jag inte skulle få äta eller dricka på ungefär tre timmar, då bedövningen skulle vara borta. Jag kunde inte röra ens en lilltå, och självklart nojade jag över att bedövningen gått fel och gjort mig lam från magen och neråt. Men främst var jag oerhört törstig och tur nog gav personalen med sig och lät mig åtminstone dricka en klunk vatten då och då.
Kängurupappa
